det är att dom som vet vem jag är och känner mig har aldrig upplevt mig så stor som jag har varit eller så kan det vara att dom har följt mig i så många år så att dom har blivit "hemmablind " Det är trots allt några kilo som är borta typ 1/3 del av mig som jag har fått bort och vet ni Jag vill inte ha tillbaka dom kilona alltså MEN det är nu det svåra börjar och det är att få bort dom sista kilona som har varit på mig längst som vill vara kvar men det vill INTE jag så det är bara att fortsätta att
kämpa , jag har till 15 maj på mig på att komma till 57 
Bilden är tagen nyårsafton 2005 ( sitter och håller i chips i handen och det är inte så många som hamnar i handen nu mer utan det blir morotsstavar )
Jag tycker att din header är bra som den är :) Men vill du ha nåt annat så kan du fråga Erica, hon är jätteduktig.
Det där med vikten förstår jag. Själv höll jag mig på en normalvikt i två år (jag gick ju ner ganska mycket på gymnasiet), sedan gick jag in i väggen och jag gick upp 15 kilo ENBART av att äta antidepressivt. Det kändes jättejobbigt, eftersom jag äntligen hade fått en sund vikt, och så raserades allt. Jag slutade med tabletter för ett halvår sedan, och inte förrän NU har jag börjat gå ner i vikt igen. De flesta i min närhet har trott att jag gick upp i vikt för att jag bara latade mig hemma och åt en massa godis, men så var det ju inte.
Man ska inte lyssna på vad andra tycker. Och jag håller med dig, det viktigaste är att man SJÄLV ska vara nöjd med vad man väger! Jag är jätteimponerad av det du har lyckats med och jag är helt övertygad om att du kommer att lyckas i fortsättningen också!
Kram Therese
Ja, det förstår jag. Och det är inte helt lätt alla gånger om man har ett stort sötsug. Men med rätt vilja så går det :)
Jag la om kosten helt när jag blev vegetarian för 5 år sedan, så det har inte varit några problem sedan dess. Det jobbiga under depressionen var att se hur vikten bara ökade utan att jag kunde göra nåt åt det. Men nu är det inga mediciner med i bilden, så de kilon jag la på mig är på väg bort igen.
Ja, det blir ju en extra prövning när man dagligen utsätts för det.
Jag förstår hur du menar, och ja det var verkligen jobbigt. Men nu behöver jag i alla fall inte oroa mig för det längre.
Det blir i början av mars nån gång, nåt exakt datum är inte bestämt. Förhoppningsvis när skolorna har sportlov.
Ja, det går bra för min del. Just nu är lägenheten i kaos, eftersom vi river tapeter för fullt, och ingenting står där det ska. Men förhoppningsvis hinner vi tapetsera om innan dess.
Den här bloggen kommer att handla om slutkampen i min viktminskning och om min motion. Lämna gärna en uppmuntrande/sporrande kommentar, som kan vara till hjälp när motivationen tryter.
